2019 vaknade jag upp en september morgon, med bilden av en mediterande

flamingo på näthinnan.. Den var irriterande rosa, barnsligt gullig och avslappnat

harmonisk. Samma kväll, precis innan jag skulle somna, dök den upp för mitt inre igen..

Nästa morgon var den tillbaka igen. På samma sätt som dagen innan..

Och så höll den på, varje morgon, varje kväll.. som om den ville säga mig något..?!

Då hade jag inte målat "på riktigt" på flera år..

Åtskilliga gånger hade jag gjort misslyckade försökt att hitta tillbaka till

känslan som krävs och till skaparflowet som vill till.

Alla försök utan att riktigt lyckas..

Min tid utan pensel och färg hade gjort mitt spontana skapande till något som var

omöjligt att planera. Detta i sin tur ökade pressen på mitt självkritiska jag, och det

verkade för ett tag näst intill omöjligt att kunna ta mig tillbaka..

Men så plötsligt var den bara där..

Bilden av den irriterat rosa fågeln.. Varje morgon.. och varje kväll..

En envis jäver som höll på att göra mig tokig!

Efter två veckor hade jag fått nog av skrället och bestämnde mig, oavsett väntat

misslyckande, för att låta den få komma ut på duk. (Dock inte lika irriterat rosa.. *smile)

Detta blev början på det som senare skulle eskalera lavinartat, som under de

nu senaste tre månaderna.. Detta visste jag naturligtvis inte då..

Den ena flamingon efter den andra hade fått mig att känna igen.. Mitt flow

var tillbaka och det var det enda viktiga.. Även om jag fick kämpa innerligt

med mina inre krav av perfektion. Skapandet fick mig att må så bra, så jag

utmanade mig själv. Hela tiden i strävan efter mer känsla och mindre kontroll.

Genom att måla i dåligt ljus, hålla penseln annorlunda och pressa mig själv

till att faktiskt bara våga göra.. släppte kraven efterhand och tron på mig själv

som fritt skapande kom tillbaka.

Många av tavlorna jag målade under följande år blev mer befriande

än bra.. -Men ack så viktiga de var allihop!!

I årsskiftet 2019/2020 tog jag mod till mig och skickade in en ansökan

angående en utställning på Stadsbiblioteket i Malmö. Jag var tillbaka i

mitt skapande och behövde komma ut till det som jag så länge saknat..

-Möten med människor, med konsten som gemensam nämnare..

Min utställning blev bokad till maj 2020 och det var med skräckblandad

förtjusning som jag längtade. Det hade ju trots allt hunnit gå över tio år

sedan sist, som jag visade upp mina alster..

Men det blev aldrig någon utställning..

Som alla vet tog pandemin över världen och allt annat än vaccinbehov

och bristen på umgänge försvann över en natt.. Och så även min

bokade utställning.

Jag var minst sagt bedrövad..

- Vad var meningen med detta..?!

Att först få tillbaka min skaparglädje, för att sedan förlora allt igen..?!

Det tog ett tag innan jag insåg att jag skulle komma att behöva mitt

nyvunna skaparflow mer än någonsin tidigare. Med Covid-19 flåsande

i nacken, instängd i hemmet.. var det som en gudagåva, för att slippa

klättra på väggarna.. Och jag är tacksam över alla målartimmar jag fick,

trots utan möjlighet att kunna ställa ut..  

Med inspiration hämtat från andra duktiga konstnärer via

nätet (mestadels Instagram) målade jag plötsligt sånt som jag

aldrig målat tidigare.. Ansikten, träd, abstrakta tavlor med (för mig) nya

målartekniker.. Lyrisk med tillgången till it-teknikens möjligheter, eftersom

jag som barn fick nöja mig med tips och ideér via veckotidningar eller

bildläraren i skolan, var det som om ideérna sprutade ur öronen på mig. 

Hösten 2021 hade pandemin blivit mer vardagsmat och det hade börjat

snurra ideér i mitt huvud om nya försök till att nå ut med min konst.

Jag minns jag satt i bilen, efter jobb och skrollade i flödet på min telefon,

då jag såg ett inlägg med någon som hade ställt ut sina tavlor på Burlöv

Center i Arlöv. I tråden under inlägget, var det någon som hade ställt

frågan: Hur gör man för att få ställa ut tavlor hos er?

Varpå svaret var: Genom förfrågan via mail till centrumledningen.

Jag minns fortfarande hur det slog gnistor ur huvudet, när jag på allvar

funderade på om jag skulle våga..

Två minuter senare hade jag skickat mitt mail..

Och BAM! Där satt den!

För första gången på evigheter, skulle jag få visa upp mina tavlor

för allmänheten igen.. Evigt tacksam för den ihärdiga, irriterat rosa

flamingon som inte gav upp..

.

.

Kärlek & Ärtor!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har pratat om det.. Jag har läst om det.. Och nu har jag, tack vare min yngsta son, också fått gjort en hemsida!    Det tog några veckor.. men nu är den som sagt äntligen färdig! Finns anpassad både i datorversion och telefonversion.....

  När jag registerade mig inför detta event för ungefär två månad sedan, var det strax över 300 registrerade konstnärer..   För en vecka sedan var det 809 registrerade konstnärer. Och igår var siffrorna uppe i 900 st registrerade konstnär...

  Det dök upp som en annons i flödet på Instagram och jag bestämde mig för att kasta mig in i leken..   Som konstnär i min ålder är det inte det lättaste att få tillgång till utställningar som denna, då du behöver vara ung för att få vara oerfa...

  Här ser ni mina båda bidrag:              Jag tillsammans med mina alster..                                  Kärlek & Ärtor!     .     .     .     #art #jennyblueart ...

  Inför Alla Hjärtans Dag i år, gjorde jag ett femtontal kort i lite olika utföranden.. Alla med samma budskap: Kärlek och visad omtanke..      Alla kort stoppades i vars ett kuvert, adresserade: "Till Dig!" Tanken från början var att j...